Efter Mandela.....

Så fick då självaste Madiba, Nelson Mandela, somna in efter ett långt liv, sörjd av många och beundrad av minst lika många. Jag sällar mig till skaran. Mandela stod för en obändig kamp mot orätten och för friheten, och det som var så speciellt med honom var nog ändå att han valde försoningens väg istället för våldets och hämndens. Det är stort. Efter nästan tre decennier i fängelse så valde han kampen för ett fritt och demokratiskt Sydafrika framför vedergällningen. Hans kloka ord om varför han valde så lyder:

“As I walked out the door toward the gate that would lead to my freedom, I knew if I didn't leave my bitterness and hatred behind, I'd still be in prison.”

DÄR har vi något att lära. Hur lätt är det inte att fastna i bitterhet? Ja visst, vi blir illa behandlade många gånger. Orättvisorna drabbar oss. Människor sviker och spelar rackarspel. Vi blir smädade och straffade för saker vi inte gjort eller för saker som är helt riktiga att göra, men makten tycker annorlunda. Det finns anledning att bli bitter, att söka hämnd och att låta våldet tala. Ändå är det större att låta bli. Det är alltid större att tänka långsiktigt än att låta reptilhjärnan styra. 

De senaste dagarna har jag tänkt till över det på allvar. Ta till exempel den vidriga rasismen som breder ut sig. Nazistdemonstrationer anordnas. Sverigedemokraterna får använda mediautrymme till att sprida sin illaluktande, främlingsfientliga och fega retorik. Draken DN ger annonsplats till brun litteratur. Ja, man behöver inte leta länge för att se att eländet rasismen breder ut sig, men hur ska vi stoppa utvecklingen?

Ja, en sak vet jag. Det går INTE att använda våld. Gör vi det är vi inte bättre än de rasister vi vill bekämpa. Rasismen ska motas bort med kärlek, solidaritet, mänsklighet, kunskap och en obrytbar vilja att kämpa för ett bättre samhälle. Det är så vi rår på den, och det är så vi kan vinna. Vi har trots allt en hel arsenal med demokratiska påtryckningsmedel och opinionsbildande redskap. Låt oss använda dem. Det finns samhällen i världen där våldet är det enda redskap som erbjuds. Där har man inget val. Vi har valet. Vi ska välja rätt och långsiktigt, inte snabbt, korkat och felaktigt.

På det viset lär vi oss av Nelson Mandela. På det viset kan vi hedra hans minne. Och jag måste bara lägga till en sak till: På det viset så kan vi vara förståndiga nog att inte använda hans död till att skuldbelägga andra partier för ställningstaganden som ligger långt tillbaka i tiden. Om vi i Vänsterpartiet inte vill vi kallade sovjetkommunister och diktaturkramare (för det är vi ju inte), varför ska vi då behandla andra på samma sätt? Kamrater, det är dags att tänka till. Vi ska behandla andra som vi själva vill bli behandlade, eller hur? Historia har alla partier. Inget parti har en historia som är fri från fläckar, men den finns där likväl och ska hanteras som just historia. Det är INTE nutid. Det bör VI, om någon, ha lärt oss.

Nelson Mandela är död, men hans gärning lever vidare. Låt oss arbeta vidare i samma anda. Det har vår värld, våra medmänniskor och vår framtid förtjänat. "Freedom is coming, oh yes I know" men det hänger på att DU och JAG agerar och aldrig, aldrig ger upp.

Amandla!!