onsdag, oktober 16, 2013

Välkommen Antje Jackelén!

Så har Sverige fått sin första kvinnliga ärkebiskop. Det tog över 800 år, men bättre sent än aldrig. Jag är glad! Välkommen Antje Jackelén!

Men, och vem blir förvånad, då kommer förstås rösterna. Kritiken låter inte vänta på sig. Hon ifrågasätts. Hennes tro ifrågasätts. Hon blir sedd som heretiker, en biskop som har fungerat som andlig ledare i Lunds stift i många år och dessutom anses som en klar och tydlig retoriker med hjärtat på rätta stället, nära Guds. Och, vi ska inte glömma det: Kyrkans eget folk har gett henne stöd som ärkebiskop redan i första valomgången. Folk säger nu att de ska lämna kyrkan. Kyrkan liknas vid ett sjunkande skepp, ohjälpligt förstört och skjutet i sank av sin egen oförmåga att sätta Kristus främst. Det är värre än med Titanic som Mikael Wiehe beskrev i orden "Vi går mot botten där vi står, men flaggan den går i topp". Kyrkan har inte ens en mast att hissa flaggan i. Den är liksom bara.... ingenting.

Jag blir ledsen in i själen, men samtidigt stridslysten (inte som en stridshingst, men nåt åt det hållet). Hur sätter man Kristus främst? Var är kärleken till nästan? Var är den kristna enheten när den behövs som allra bäst? När är det dags att se skogen istället för alla träden? Och att sluta upp med att sila mygg och svälja kameler? Vi HAR olika åsikter, och dem har man naturligtvis rätt att ha, men ärligt talat, kan vi inte hantera dem bättre än så här?

I Johannesevangeliets trettonde kapitel läser vi om det nya budet som Jesus ger åt lärjungarna: "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." (Joh. 13: 34-35)

Det är dags nu, bröder och systrar, idag som alla andra dagar: Kärleken är det största vittnesbördet om Guds existens. Låt oss aldrig glömma det! Vi ska älska varandra! Och låt oss heller aldrig glömma att be för varandra, speciellt om hjälp med att hantera vår egen oförmåga att acceptera olikheter. Det viktigaste måste vara att se varann som unika Guds skapelser, var och en värd att älskas för sin egen skull. Det är aldrig vår sak att döma, eller hur?

Så, än en gång, vill jag hälsa vår nya ärkebiskop välkommen. Låt oss be för henne, för varandra och för Svenska kyrkans framtid som Kristi kropp i en trasig värld. Det är viktigt, långt viktigare än mycket annat.

2 kommentarer:

Thore Berggren sa...

Jovisst, har du rätt i det. Men om nu ett antal människor lämnar kyrkan för att Antje Jackélen blivit dess ärkebiskop, är det ett mindre problem än att betydligt fler tidigare gjort det på grund av att kyrkan inte lyckats att leverera en andlig ram som även passar i vår egen tid, vilket ju är vad AJ faktiskt säger att hon vill göra.

Idag är det få människor som tror att jorden är en platt skiva som står på fyra pelare med himlen och stjärnorna spänd som ett segel ovanför sig. Likafullt var det den världsbild som rådde på Bibelns tid och den bakgrund mot vilken den är skriven.

Jag har mycket svårt att tro att Jesus när han säger att han vill att vi ska vara hans like, också menar att vi ska dela den världsbild som rådde när han sa det. Tvärtom tror jag att vi gör honom en otjänst om vi inte följer honom i en andlig ram som är gångbar i den världsbild vi idag har.

Om detta leder till att ett antal bokstavstrogna fundamentalister väljer att följa honom genom någon annan kyrka än vår, ser jag att det som ett mycket litet problem. Särskilt jämfört med den tilströmning det skulle kunna innebära om alla de som gått ur leden för att de anser att kyrkan inte har någon relevans i deras liv, nu skulle få anledning att ändra sig och ansluta igen.

Som någon sa efter valet, AJ är en gåva till Svenska kyrkan.

Birgitta Axelsson Edström sa...

Du har förstås helt rätt Thore. Mitt problem är nog snarare att den kyrkliga miljö som blev mitt andliga hem nog till viss ansenlig del kan ses som ganska fundamentalistisk. De dragen tycker jag inte om, och det är just uttryck för dem som gör mig upprörd. Vi borde ha kommit längre! Och jag kan inte annat än erkänna allas kristna övertygelse där, den vill jag ju inte ifrågasätta på någon punkt...... Men det gör mig ont i hjärtat att bevittna hur fel det kan bli när man inte tänker färdigt, eller när man hävdar att andra inte delar tron på samma frälsare. Det gör, som sagt, ont.