Offer?

Jag har under de senaste dagarna haft anledning att fundera en del över begreppet offer. Hur kan man se på det? Vad betyder det?

Offer påminns man om varje söndag i kyrkan. Då tas det upp ett offer till något ändamål (oftare kallat för kollekt) och det är en insamling till evangelisation eller mission eller något sådant. Det är en sorts offer att ge av de pengar man har. Ett annat offer är att ställa sig själv till förfogande för någon annan eller något annat. Det kan vara att lägga tid på att hjälpa andra, att vara Guds händer och fötter i en trasig värld eller att ge ut av de gåvor, förmågor och talanger man har fått utan att förvänta sig något tillbaka. Det är innebörder i begreppet offer som numera inte är riktigt lika aktuella som den aspekt jag tar upp nedan. Det kanske är lite gammalmodigt att ge nåt, oavsett om det är pengar eller något mer immateriellt? Vi som har jobbat ideellt under så gott som hela livet ser det ju inte som ett offer heller, på det viset. Det är ju något som ger så oerhört mycket tillbaka, om än inte i plånboken. Vi kanske tycker att livet har andra värden än de som får plats i sedel- och myntfacken där. Vi kanske är offer för idealitet, god vilja eller nåt annat som inte hör hemma i den här världen? ;-)

Just nu pratas mycket om offermentalitet. Det är i sig ganska tröttsamt, speciellt när det används i vulgärform, och det händer tyvärr ofta. När människor inte förstår en orättvisa, eller inte vill förstå eftersom det skulle vara olönsamt, så ligger det nära till hands att se den som vågar ta upp problemet som drabbad av just offermentalitet. Ack så bekvämt. Då kan man ju återigen slippa från ansvaret, eller hur? Det hela bygger på en människosyn som ligger fjärran från min men närmare högerkanten, nämligen att människan är lat och till varje pris vill slippa ta ansvar, arbeta och bidra till samhällsutvecklingen. Då framstår just positionen som offer som ett attraktivt alternativ. Ett offer kan ju inte hjälpa att han/hon har hamnat där. Det är ju någon annans fel. Detta bygger i själva verket en stor del av den nuvarande regeringspolitiken på. Människor väljer att vara offer och det är därför de väljer att bli sjuka och arbetslösa eller att drabbas av funktionsnedsättningar. Därför ska man med piskor, förnedranden och kränkningar tvinga dem att jobba oavsett om de kan eller ej och oavsett om det finns jobb som fungerar eller inte. (Tro mig, jag vet, tyvärr av egen erfarenhet.) På det sättet kan man nog piska lite liv i de lata offren, eller vad tror ni?

Nej, det tror jag inte. Det där är bara bullshit om jag nu får vara lite frispråkig. Men åter till frågan. Är man drabbad av offermentalitet om man fattar sammanhangen? Nej, hävdar jag. De största offren är istället de människor som utnyttjas i elakt spel, som inte fattar hur det hänger ihop och som dessutom har hamnat i positioner där de kan fungera som nyttiga idioter för andra men som tror att det gagnar dem själva. DÄR har vi den stora omedvetenhetens allra mest utmärkande offer. Det är ett sorgligt faktum, men ändock så sant.

Och det är därför en del kvinnliga politiker, som vägrar att acceptera rådande ordning och istället väljer nya vägar och dessutom gör det öppet och ärligt, aldrig kan kallas för offer. De har ju förstått sammanhangen. Det finns dock alldeles för många offer runt omkring dem som fortfarande plaskar runt i omedvetenhetens lulliga ankdamm, och som inte ens fattar det själva.