Kvinnor har alltid funnits i samhället,
men har i så gott som alla tider och i alla kulturer, med några få
och små lysande undantag, fått en underordnad ställning. Det
patriarkala systemet har dominerat och därmed definierat kvinnan som
avvikande från normen och underlägsen. Dessutom ser vi flera
exempel på hur strävan att överbetona skillnader mellan könen har
lett till ett isärhållande, vilket även det har missgynnat kvinnor
och gett män privilegier. Kyrkan utgör inget undantag utan har
genom tiderna funnits som en del av det rådande samhället och
därmed också varit påverkad av normsystemen. Det är inte utan att
man drar paralleller till George Orwells roman Djurfarmen och
uttrycket: ”Alla djur är jämlika, men en del är mer jämlika än
andra.” Alla människor är nämligen skapade till Guds avbild och
därmed jämlika, men en del, dvs männen, har genom samhälleliga
värderingar blivit mer jämlika än kvinnor, eller för att tala
klartext, mer värda. Den patriarkala normen kunde genom kyrkan till
och med få en andlig dimension: En manlig Gud har bestämt att män
ska vara härskare och kvinnor underlägsna.
Det hela började långt före Kristi
födelse. Gamla testamentet genomsyras, dock med några få undantag,
av manlig överordning och kvinnlig underordning. Det manliga höjs
upp till ideal, det kvinnliga är avvikande och problematiskt. Det
manliga är rent, det kvinnliga är orent. Det är därför inte alls
konstigt att den kristna kyrkan, som till så stor del vilar på
judendomens tro, kultur och traditioner, kom att formas i samma anda.
Detta skedde alltså trots Jesu undervisning och exempel. I
evangelierna ser vi nämligen ett otal exempel på en ganska
revolutionär inställning: Kvinnor och män är lika värda och får
samma uppdrag som lärjungar och som förkunnare. Jesus själv
behandlade inte kvinnor sämre än män. Han återupprättade dem.
Trots detta kom den patriarkala diskursen att påverka kyrkans inre
liv i så hög grad att kyrkan i själva verket kom att bli en av
patriarkatets främsta bevarare. Evangeliets radikala budskap om
allas lika värde oavsett kön och härkomst var kanske FÖR
radikalt?
Ledarskap
Kyrkans första ledarskap utövades
naturligt nog av apostlarna. Det finns dock inget som säger att inte
kvinnor kunde inneha ledarpositioner, trots att vi i Nya testamentets
texter inte kan läsa om kvinnliga biskopar. Mycket talar dock för
att kvinnor spelade en viktig roll som andliga ledare (se Febe som
var församlingstjänarinna i Kenkrea och Junia i Rom 16:7 som dock
ansetts vara man med namnet Junias). De brev som tillskrivs Paulus
kom emellertid att förändra bilden. Kvinnan som underordnad hustru
och mor samt tyst församlingsmedlem spred sig, trots att mycket
talar för att det INTE är Paulus som har skrivit de välkända
passagerna om att ”kvinnan ska tiga i församlingen” samt inte
undervisa eller leda i något andligt avseende. Intressant att notera
är att detta helt enkelt kan ha varit en ren överlevnadsstrategi i
Romarriket där kristendomen sågs som ett hot mot existerande
ordning och där de kristna, för att bli lämnade i fred, behövde
”osynliggöra” sig.
Det är också lätt att se andra
historiska förklaringar. Den gammaltestamentliga traditionen var
stark, kvinnor som menstruerade sågs som ”orena”, ”mystiska”
eller till och med ”farliga” och utvecklingen av en stel manlig
hierarki i kyrkan hindrade kvinnors delaktighet i ledarskapet.
Vad som än var det främsta skälet
till att kvinnor hindrades från att undervisa samt inte fick leda
delning av sakrament så är det ställt utom allt tvivel att den här
utvecklingen har format kyrkans inre liv. Kvinnor och män har sedan
dess haft olika ställning, och kanske är det bland annat därför
kvinnor gärna än idag serverar kyrkkaffet medan nattvardens gåvor
under så lång tid har delats ut av män och enbart män?
Möjliga andliga uppgifter
Kvinnor har dock inte varit helt
avstängda från uppgifter. Evangeliets budskap om allas lika värde
och de andliga gåvornas distribution till såväl kvinnor som män
har gjort det möjligt för kvinnor att profetera och utföra
diakonala uppgifter. Flera kvinnliga profeter nämns i Nya
testamentet, se till exempel Filippos fyra döttrar i Apg 21:9 samt
den kvinnliga profeten Isebel i Thyatira i Upp 2:20-23 (som dock inte
beskrivs i direkt smickrande ordalag). Mot slutet av 200-talet dyker
också kvinnliga diakoner upp (diakonissor), en tjänst förknippad
med vissa restriktioner men också med specifika uppgifter att ta
hand om kristna kvinnor som behövde stöd av olika slag. De delade
således inte helt och hållet roll med manliga diakoner vilka,
utöver de diakonala uppdragen, kunde assistera vid HHN. Änkorna (jag ärr
osäker på korrekt svensk benämning. ”Änka” känns inte
helgjutet….) hade också en speciell ställning, givet att de levde
ett kristet liv, iakttog kyskhet, bara hade varit gifta en gång samt
hade uppnått relativt hög ålder (60 eller i vissa fall 50 år).
Deras uppdrag var att be för församlingarna och församlingens
medlemmar. Tanken var att förtryckta och lidande förebedjare
lättare skulle kunna få Guds öra och därmed lättare få
bönesvar. Änkorna var inte ordinerade i formell mening, men de
kunde få möjlighet att undervisa yngre kvinnor som nyss hade kommit
till tro.
Martyrer, författare, lyriker och pilgrimer
Martyrer, författare, lyriker och pilgrimer
Det går att hitta exempel på kvinnor
som sticker ut mer än att de får en viss ställning i
församlingarna. Bland martyrerna hittar vi både män och kvinnor,
se till exempel Perpetua som inte bara dog för sin tro utan också
utmanade en stor del av samhällets och församlingens normer. Hon
gick emot sin far, övergav sin son och ifrågasatte kvinnors
underordning som en konsekvens av sin kristna tro. Tyvärr föll
hennes berättelse i glömska, kanske främst på grund av dess
revolutionära och radikala budskap. En kvinna som utmanar var (och
är fortfarande) ett hot mot den manliga makten. Kvinnliga
författare, poeter och pilgrimer finns också, även om deras antal
(vad vi vet) inte är proportionerligt till kvinnors andel av den
kristna kyrkan.
Madonna eller häxa?
Under medeltiden utkristalliserades två
idealtyper för kvinnor, nämligen madonnan och häxan. Båda verkar
ha haft som grund en strävan att definiera kvinnan som avvikande
från mannen, och utgick därmed från att kvinnan i ett eller annat
avseende var en defekt människa. Det syftade förstås på kropp och
fysik, men även i själsligt och andligt avseende. Madonnan skulle
därmed undertrycka sin sexualitet, leva i celibat och i alla
avseenden verka på ett kyskt och moraliskt oklanderligt sätt.
(Noteras bör att inga sådana tvångströjor sattes på männen.)
Livet i kloster var förstås en klar möjlighet, men även andra
sätt att leva kunde väljas, som eremit, som jungfru i det egna
hemmet eller som maka i ett ”andligt äktenskap” utan fysisk
närhet. Självklart satte de ekonomiska möjligheterna tydliga
gränser för vad som var möjligt. Det är inte märkligt att det
också (1100-1200-talen) även utvecklades en Mariakult, där kvinnan
med jungfru Maria som ideal, sattes på piedestal för sitt rena och
gudfruktiga leverne och sitt milda och tåliga sinne. Mariakulten är
inte speciellt positiv för kvinnor utan skapar ännu mer dålig
självkänsla. Det är ju nämligen totalt omöjligt att uppnå
hennes nivå med tanke på hur hon påstods ha levat.
Häxan, den totala motsatsen till
Madonnan, finns också som sinnebild för kvinnan. Häxkulten började
mot slutet av 1400-talet påverka även kyrkan. Kvinnor ansågs vara
mer benägna att falla för och sprida irrläror, hade svagare moral
och svagare tro och hade dessutom starkare sexuell lust än män.
Därmed var kvinnor offer för Djävulen, en figur som trots allt var
en man. Häxor, gamla kvinnor som levde ensamt och isolerade, fanns
det en hel del av och häxbilden kan ha hjälpt till att döva
samhällets dåliga samvete för att de inte blev inkluderade i
tillräckligt hög grad.
Självklart finns det kvinnor som på
olika sätt har ”sprängt” bilden. MacHaffie lyfter fram
pionjärer som Christine de Pisan (som beskrev kvinnorna som de
lärjungar som aldrig svek Jesus), Isotta Nogarola (som på ett
intellektuellt och ganska smart vis påvisade att mannen och inte
kvinnan var ansvarig för syndens intåg i världen eftersom mannen,
enligt tidens normer, till sin natur var mer klok) och Margery Kempe
(som efter att ha fött 14 barn övertalade sin man till att lämna
det sexuella umgänget med henne för att hon skulle kunna utveckla
sin förmåga att undervisa och förkunna, ofta med väldigt
karismatiska uttryck).
Reformationen
Luther och Calvin, med flera
förgrundsfigurer under reformationen, distanserade sig från de
medeltida kvinnorollerna. Man återupprättade kvinnor till viss del,
t ex sågs inte äktenskapet som ett sakrament och kunde därmed i
vissa fall därmed upplösas både av män och kvinnor. Ändå sågs
rollen som maka och mor som den bästa för en kvinna, inte för att
hon behövde tyglas för sin syndfulla natur utan för att kvinnor
och män hade olika uppgifter. Kvinnans underordning var dock ett
resultat av syndafallet enligt Luther. Calvin hängde istället upp
sig på att kvinnan skapades som mannens ”hjälpare”. Livet i
celibat sågs inte som ett ideal, främst av den praktiska
anledningen att människan har fått i uppdrag att föröka sig och
uppfylla jorden. Därmed föll också Mariakulten där kyskheten
upphöjdes till mål.
I kyrkans värld
bestod dock skillnaden mellan män och kvinnor till stora delar. De
kyrkliga uppdragen att förkunna, dela sakrament etc var förbehållna
män även om vissa uppgifter kunde utföras av kvinnor, åtminstone
under vissa förhållanden. Både Calvin och Luther uttalade sig dock
på sätt som också kunde tolkas, men det omsattes emellertid inte,
som att kvinnor kunde utföra samma uppgifter som män.
Även inom den katolska kyrkan skedde
processer. Klosterordnar för kvinnor flyttade ut sin verksamhet i
samhället och utförde vård, utbildning och sörjde för behövande
och möttes förstås av visst kyrkligt motstånd. När man dessutom
inte krävde livslånga klosterlöften så utmanades kyrkan ännu
mer. Med tiden vässades radikaliteten ner, men öppenheten vann på
försöket. Självklart fanns det också katolska kvinnor som på
olika sätt förtrycktes av reformationens framfart och som med
heroiska insatser slogs för den tro de själva hade. På samma sätt,
fast tvärtom, fanns det förstås kvinnor som stod i frontlinjen för
reformationens idéer.
Sammanfattningsvis kan man nog ändå
konstatera att trots att mycket mer hade kunnat göras för att
stärka kvinnors rätt i kyrkan under reformationen, så togs en hel
del steg för rättvisa villkor just där. Kvinnor var fortfarande
underordnade, men fick möjligheter till frihet, till utbildning och
till respekt i en utsträckning som tidigare inte varit möjligt. Vi
har ännu långt kvar, men vi är på rätt väg.
Slutord
Ur Svenska psalmboken sjunger vi sedan
2002 i psalm 718:
”Hennes starka vingar bär. Genom sol
och vindens hav,
hennes färd går vidare för livets
skull
och medan natten verkar lång ljuder
rymd och jord av sång,
hennes färd går vidare för livets
skull.”
(G Light/A-K Hammar)
Nu kan man även officiellt och i en
oomtvistat kyrklig publikation ge den heliga anden en kvinnlig
identitet. Vi har, som sagt, kommit en liten bit på väg. Ett annat
litet steg är valet av Antje Jackelén som ny ärkebiskop i Svenska
kyrkan. Det glädjer jag mig också åt, inte för att hon är kvinna
utan för att kompetens och lämplighet fick väga tyngst i valet och
inte kön.
(Källa: Främst Barbara J. MacHaffie: Her story
: Women in Christian tradition
2. ed. : Minneapolis :
Fortress Press : 2006)
2 kommentarer:
Bra gjort, Birgitta. Ett utmärkt arbete!
Av de fem teologer som under åren gett mig mina största andliga upplevelser har tre varit kvinnor.
Jag tror inte att det beror på slumpen. Kvinnligt tankegods tillför dimensioner som gör förkunnelsen mer färgrik på samma sätt som kvinnligt ledarskap gör hela kyrkan starkare.
Gud vill att hela skapelsen ska märkas, nyttiggöras och omhändertas. Om människor bestämer något annat är det inte Guds ärenden man går.
Exakt Thore :) och tack för uppmuntrande ord!!!
Skicka en kommentar