onsdag, oktober 30, 2013

Kvinnans ställning i kyrka och samhälle från den tidiga kyrkan, medeltiden till reformationen

Kvinnor har alltid funnits i samhället, men har i så gott som alla tider och i alla kulturer, med några få och små lysande undantag, fått en underordnad ställning. Det patriarkala systemet har dominerat och därmed definierat kvinnan som avvikande från normen och underlägsen. Dessutom ser vi flera exempel på hur strävan att överbetona skillnader mellan könen har lett till ett isärhållande, vilket även det har missgynnat kvinnor och gett män privilegier. Kyrkan utgör inget undantag utan har genom tiderna funnits som en del av det rådande samhället och därmed också varit påverkad av normsystemen. Det är inte utan att man drar paralleller till George Orwells roman Djurfarmen och uttrycket: ”Alla djur är jämlika, men en del är mer jämlika än andra.” Alla människor är nämligen skapade till Guds avbild och därmed jämlika, men en del, dvs männen, har genom samhälleliga värderingar blivit mer jämlika än kvinnor, eller för att tala klartext, mer värda. Den patriarkala normen kunde genom kyrkan till och med få en andlig dimension: En manlig Gud har bestämt att män ska vara härskare och kvinnor underlägsna.

Det hela började långt före Kristi födelse. Gamla testamentet genomsyras, dock med några få undantag, av manlig överordning och kvinnlig underordning. Det manliga höjs upp till ideal, det kvinnliga är avvikande och problematiskt. Det manliga är rent, det kvinnliga är orent. Det är därför inte alls konstigt att den kristna kyrkan, som till så stor del vilar på judendomens tro, kultur och traditioner, kom att formas i samma anda. Detta skedde alltså trots Jesu undervisning och exempel. I evangelierna ser vi nämligen ett otal exempel på en ganska revolutionär inställning: Kvinnor och män är lika värda och får samma uppdrag som lärjungar och som förkunnare. Jesus själv behandlade inte kvinnor sämre än män. Han återupprättade dem. Trots detta kom den patriarkala diskursen att påverka kyrkans inre liv i så hög grad att kyrkan i själva verket kom att bli en av patriarkatets främsta bevarare. Evangeliets radikala budskap om allas lika värde oavsett kön och härkomst var kanske FÖR radikalt?

Ledarskap
Kyrkans första ledarskap utövades naturligt nog av apostlarna. Det finns dock inget som säger att inte kvinnor kunde inneha ledarpositioner, trots att vi i Nya testamentets texter inte kan läsa om kvinnliga biskopar. Mycket talar dock för att kvinnor spelade en viktig roll som andliga ledare (se Febe som var församlingstjänarinna i Kenkrea och Junia i Rom 16:7 som dock ansetts vara man med namnet Junias). De brev som tillskrivs Paulus kom emellertid att förändra bilden. Kvinnan som underordnad hustru och mor samt tyst församlingsmedlem spred sig, trots att mycket talar för att det INTE är Paulus som har skrivit de välkända passagerna om att ”kvinnan ska tiga i församlingen” samt inte undervisa eller leda i något andligt avseende. Intressant att notera är att detta helt enkelt kan ha varit en ren överlevnadsstrategi i Romarriket där kristendomen sågs som ett hot mot existerande ordning och där de kristna, för att bli lämnade i fred, behövde ”osynliggöra” sig.

Det är också lätt att se andra historiska förklaringar. Den gammaltestamentliga traditionen var stark, kvinnor som menstruerade sågs som ”orena”, ”mystiska” eller till och med ”farliga” och utvecklingen av en stel manlig hierarki i kyrkan hindrade kvinnors delaktighet i ledarskapet.

Vad som än var det främsta skälet till att kvinnor hindrades från att undervisa samt inte fick leda delning av sakrament så är det ställt utom allt tvivel att den här utvecklingen har format kyrkans inre liv. Kvinnor och män har sedan dess haft olika ställning, och kanske är det bland annat därför kvinnor gärna än idag serverar kyrkkaffet medan nattvardens gåvor under så lång tid har delats ut av män och enbart män?

Möjliga andliga uppgifter
Kvinnor har dock inte varit helt avstängda från uppgifter. Evangeliets budskap om allas lika värde och de andliga gåvornas distribution till såväl kvinnor som män har gjort det möjligt för kvinnor att profetera och utföra diakonala uppgifter. Flera kvinnliga profeter nämns i Nya testamentet, se till exempel Filippos fyra döttrar i Apg 21:9 samt den kvinnliga profeten Isebel i Thyatira i Upp 2:20-23 (som dock inte beskrivs i direkt smickrande ordalag). Mot slutet av 200-talet dyker också kvinnliga diakoner upp (diakonissor), en tjänst förknippad med vissa restriktioner men också med specifika uppgifter att ta hand om kristna kvinnor som behövde stöd av olika slag. De delade således inte helt och hållet roll med manliga diakoner vilka, utöver de diakonala uppdragen, kunde assistera vid HHN. Änkorna (jag ärr osäker på korrekt svensk benämning. ”Änka” känns inte helgjutet….) hade också en speciell ställning, givet att de levde ett kristet liv, iakttog kyskhet, bara hade varit gifta en gång samt hade uppnått relativt hög ålder (60 eller i vissa fall 50 år). Deras uppdrag var att be för församlingarna och församlingens medlemmar. Tanken var att förtryckta och lidande förebedjare lättare skulle kunna få Guds öra och därmed lättare få bönesvar. Änkorna var inte ordinerade i formell mening, men de kunde få möjlighet att undervisa yngre kvinnor som nyss hade kommit till tro.

Martyrer, författare, lyriker och pilgrimer
Det går att hitta exempel på kvinnor som sticker ut mer än att de får en viss ställning i församlingarna. Bland martyrerna hittar vi både män och kvinnor, se till exempel Perpetua som inte bara dog för sin tro utan också utmanade en stor del av samhällets och församlingens normer. Hon gick emot sin far, övergav sin son och ifrågasatte kvinnors underordning som en konsekvens av sin kristna tro. Tyvärr föll hennes berättelse i glömska, kanske främst på grund av dess revolutionära och radikala budskap. En kvinna som utmanar var (och är fortfarande) ett hot mot den manliga makten. Kvinnliga författare, poeter och pilgrimer finns också, även om deras antal (vad vi vet) inte är proportionerligt till kvinnors andel av den kristna kyrkan.

Madonna eller häxa?
Under medeltiden utkristalliserades två idealtyper för kvinnor, nämligen madonnan och häxan. Båda verkar ha haft som grund en strävan att definiera kvinnan som avvikande från mannen, och utgick därmed från att kvinnan i ett eller annat avseende var en defekt människa. Det syftade förstås på kropp och fysik, men även i själsligt och andligt avseende. Madonnan skulle därmed undertrycka sin sexualitet, leva i celibat och i alla avseenden verka på ett kyskt och moraliskt oklanderligt sätt. (Noteras bör att inga sådana tvångströjor sattes på männen.) Livet i kloster var förstås en klar möjlighet, men även andra sätt att leva kunde väljas, som eremit, som jungfru i det egna hemmet eller som maka i ett ”andligt äktenskap” utan fysisk närhet. Självklart satte de ekonomiska möjligheterna tydliga gränser för vad som var möjligt. Det är inte märkligt att det också (1100-1200-talen) även utvecklades en Mariakult, där kvinnan med jungfru Maria som ideal, sattes på piedestal för sitt rena och gudfruktiga leverne och sitt milda och tåliga sinne. Mariakulten är inte speciellt positiv för kvinnor utan skapar ännu mer dålig självkänsla. Det är ju nämligen totalt omöjligt att uppnå hennes nivå med tanke på hur hon påstods ha levat.

Häxan, den totala motsatsen till Madonnan, finns också som sinnebild för kvinnan. Häxkulten började mot slutet av 1400-talet påverka även kyrkan. Kvinnor ansågs vara mer benägna att falla för och sprida irrläror, hade svagare moral och svagare tro och hade dessutom starkare sexuell lust än män. Därmed var kvinnor offer för Djävulen, en figur som trots allt var en man. Häxor, gamla kvinnor som levde ensamt och isolerade, fanns det en hel del av och häxbilden kan ha hjälpt till att döva samhällets dåliga samvete för att de inte blev inkluderade i tillräckligt hög grad.

Självklart finns det kvinnor som på olika sätt har ”sprängt” bilden. MacHaffie lyfter fram pionjärer som Christine de Pisan (som beskrev kvinnorna som de lärjungar som aldrig svek Jesus), Isotta Nogarola (som på ett intellektuellt och ganska smart vis påvisade att mannen och inte kvinnan var ansvarig för syndens intåg i världen eftersom mannen, enligt tidens normer, till sin natur var mer klok) och Margery Kempe (som efter att ha fött 14 barn övertalade sin man till att lämna det sexuella umgänget med henne för att hon skulle kunna utveckla sin förmåga att undervisa och förkunna, ofta med väldigt karismatiska uttryck).

Reformationen
Luther och Calvin, med flera förgrundsfigurer under reformationen, distanserade sig från de medeltida kvinnorollerna. Man återupprättade kvinnor till viss del, t ex sågs inte äktenskapet som ett sakrament och kunde därmed i vissa fall därmed upplösas både av män och kvinnor. Ändå sågs rollen som maka och mor som den bästa för en kvinna, inte för att hon behövde tyglas för sin syndfulla natur utan för att kvinnor och män hade olika uppgifter. Kvinnans underordning var dock ett resultat av syndafallet enligt Luther. Calvin hängde istället upp sig på att kvinnan skapades som mannens ”hjälpare”. Livet i celibat sågs inte som ett ideal, främst av den praktiska anledningen att människan har fått i uppdrag att föröka sig och uppfylla jorden. Därmed föll också Mariakulten där kyskheten upphöjdes till mål.

I kyrkans värld bestod dock skillnaden mellan män och kvinnor till stora delar. De kyrkliga uppdragen att förkunna, dela sakrament etc var förbehållna män även om vissa uppgifter kunde utföras av kvinnor, åtminstone under vissa förhållanden. Både Calvin och Luther uttalade sig dock på sätt som också kunde tolkas, men det omsattes emellertid inte, som att kvinnor kunde utföra samma uppgifter som män.
Även inom den katolska kyrkan skedde processer. Klosterordnar för kvinnor flyttade ut sin verksamhet i samhället och utförde vård, utbildning och sörjde för behövande och möttes förstås av visst kyrkligt motstånd. När man dessutom inte krävde livslånga klosterlöften så utmanades kyrkan ännu mer. Med tiden vässades radikaliteten ner, men öppenheten vann på försöket. Självklart fanns det också katolska kvinnor som på olika sätt förtrycktes av reformationens framfart och som med heroiska insatser slogs för den tro de själva hade. På samma sätt, fast tvärtom, fanns det förstås kvinnor som stod i frontlinjen för reformationens idéer.

Sammanfattningsvis kan man nog ändå konstatera att trots att mycket mer hade kunnat göras för att stärka kvinnors rätt i kyrkan under reformationen, så togs en hel del steg för rättvisa villkor just där. Kvinnor var fortfarande underordnade, men fick möjligheter till frihet, till utbildning och till respekt i en utsträckning som tidigare inte varit möjligt. Vi har ännu långt kvar, men vi är på rätt väg.

Slutord
Ur Svenska psalmboken sjunger vi sedan 2002 i psalm 718:
”Hennes starka vingar bär. Genom sol och vindens hav,
hennes färd går vidare för livets skull
och medan natten verkar lång ljuder rymd och jord av sång,
hennes färd går vidare för livets skull.”
(G Light/A-K Hammar)


Nu kan man även officiellt och i en oomtvistat kyrklig publikation ge den heliga anden en kvinnlig identitet. Vi har, som sagt, kommit en liten bit på väg. Ett annat litet steg är valet av Antje Jackelén som ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Det glädjer jag mig också åt, inte för att hon är kvinna utan för att kompetens och lämplighet fick väga tyngst i valet och inte kön.

(Källa: Främst Barbara J. MacHaffie: Her story : Women in Christian tradition 
2. ed. : Minneapolis : Fortress Press : 2006)

2 kommentarer:

Thore Berggren sa...

Bra gjort, Birgitta. Ett utmärkt arbete!

Av de fem teologer som under åren gett mig mina största andliga upplevelser har tre varit kvinnor.

Jag tror inte att det beror på slumpen. Kvinnligt tankegods tillför dimensioner som gör förkunnelsen mer färgrik på samma sätt som kvinnligt ledarskap gör hela kyrkan starkare.

Gud vill att hela skapelsen ska märkas, nyttiggöras och omhändertas. Om människor bestämer något annat är det inte Guds ärenden man går.

Birgitta Axelsson Edström sa...

Exakt Thore :) och tack för uppmuntrande ord!!!