"Tag ditt bord och gå"

När jag var 12 år skadade jag ryggen på gymnastikträningen. Det var en ganska horribel upplevelse. Från att alltid ha kunnat röra mig som jag ville hade jag den här dagen till och med svårt att andas. Ryggen var sned och det såg ut som om överkroppen hade placerats en och en halv decimeter vid sidan av höfterna. En sträckning i ryggen blev diagnosen. Tyvärr blev väl aldrig rehabiliteringen den rätta. Därpå följde nämligen genom hela högstadiet och gymnasiet ischiasvärk ner i ena benet, ibland ganska funktionshindrande. Sedan dess har jag haft svårt att sitta längre stunder, inte alltid, men tidvis. Det har varit viktigt för mig att ha möjlighet att röra på mig i jobbet. På universitetet gick det alltid att lösa, så studierna gick bra.

Under mina år på Högskolan i Kalmar eskalerade problemen, men jag satte inte direkt dem i samband med varandra. En gång cyklade jag omkull på Södra vägen hem till Smedby, vilket resulterade i lite blåmärken men främst värk i ryggen ett tag. Senare hände en olycka hemma i badrummet när jag skulle hänga tvätt. Då började eländet på allvar. Dagen efter kom jag inte upp ur sängen.

Efter lång tid och många läkarbesök och nästan lika många olika behandlingar fick jag diagnosen whip-lash i halsryggen, och det har tagit tid att kämpa sig tillbaka, men det har gått. En stor del i hela processen har förstås min doktor Friberg utan vars ihärdiga hjälp och vilja att testa nya behandlingsmetoder jag aldrig hade orkat ta mig tillbaka. Honom är jag evigt tacksam! Efter bland annat två operationer, akupunktur, anpassade arbetsredskap, halskragar, otaliga mediciner, behandlingsbad och feldenkreispedagogik samt samtalstearpi har jag lärt mig hur jag ska hantera mig själv, vilka rörelser som fungerar och vilka som inte fungerar och jag är idag så gott som symtomfri, förutsatt att jag inte mot bättre vetande får för mig att bära riktigt tungt eller utföra akrobatiska övningar (det sistnämnda krävs ganska sällan kan jag tillstå...). Nu lever jag normalt och har jobbat heltid utan sjukskrivningar sedan jag jobbade i Nybro kommun (start 2000). Jag fick visserligen ge upp arbetet med min avhandling, det är väl en förlust på vägen men ändå en förlust som jag kan acceptera. Det var omöjligt att förena koncentrerat skrivande och mina höga krav på mig själv med det faktum att jag inte KUNDE vara still mer än korta stunder i taget. Det fick jag helt enkelt ta konsekvenserna av. Å andra sidan, jag tror inte jag hade varit lyckligare med en halvdan avhandling och en kvaddad kropp.

Men, det GICK att hantera ett smärttillstånd som kändes kroniskt, eller rättare sagt: Det fungerade för mig, trots att det kändes hopplöst under 90-talets sista år då jag ibland inte kunde ta mer en decimeterlånga steg, då nätterna karakteriserades av knivblad rätt in i nacken och då varje morgons uppstigande behövde planeras decimeter för decimeter.

Jag blev för en tid sedan uppmärksammad på att det finns människor i min indirekta närhet som befinner sig i samma situation som jag gjorde då, för så där 15 år sedan. Framtiden kan kännas som ett enda stort och högt berg, och smärtan hindrar en från att ens titta på en väg uppför. Kanske kan mina upplevelser hjälpa? Det tar tid, men man lär sig leva med det mesta. Jag fick dessutom en fot krossad under samma period, och till och med den kan jag leva med även om den inte alltid beter sig som jag vill, men för det mesta. I min ålder får man väl räkna med lite skavanker här och där. Det var värre när jag bara var strax över 30 och inte visste hur jag skulle ta mig ur sängen. Å andra sidan var det nog tur att jag var så pass ung och så pass vältränad i övrigt. Det gav kraft att ta sig igenom, och det fanns mycket liv kvar bortom det där berget, ett liv som jag då inte kunde se skymten av.

Så där, det var min smärthistoria och det är historien bakom att jag har ett höj- och sänkbart arbetsbord som Försäkringskassan köpte till mig redan på 90-talet för att jag skulle kunna komma tillbaka till jobbet (då Högskolan i Kalmar). Och det, mina vänner, är anledningen till att det i mitt fall mer är "Tag ditt bord och gå" som gäller än "Tag din säng och gå" när jag lämnar en arbetsplats. Jag har nämligen jobbat på jobbet, och det tänker jag fortsätta med i kommande utmaningar, även om jag idag inte riktigt vet vad de kommer att innebära. "Gårdagen är förbi, morgondagen har vi ej sett men idag hjälper Herren" gäller i hög grad även för mig.