Idag har jag blivit intervjuad om kvinnors villkor i politiken. Det var en mycket klok student som var intresserad av hur det går till i maktens korridorer, hur man får förtroendeuppdrag och hur demokratins spelregler fungerar. Det var ett mycket intressant samtal, och tyvärr så blev nog alldeles för många av hennes teoretiska farhågor bekräftade. Jag har lång erfarenhet av politiskt arbete, och jag har en stor ryggsäck att ösa ur. Den är inte bara fylld med ljuvligheter, åtminstone inte på det här området.
Jag slogs av hur illa det är ställt. Jag förstod att min bild inte var unik. Flera kvinnor har delat med sig av exakt samma typ av upplevelser, och det är ju så illa att man faktiskt skäms över att vi idag år 2013 har så mycket av patriarkala och diskriminerande värderingar som präglar något av det allra finaste vi har, nämligen demokratin. Män lyssnar på män, män roffar åt sig positioner och makt och män diskriminerar kvinnor å det grövsta. Att det sedan finns kvinnor som diskriminerar kvinnor också är bara ytterligare ett tecken på att patriarkatet regerar. Det är ju nämligen enbart genom att ta över de manliga beteendena som kvinnor kan nå de höga positionerna, och då har vi ju inte nått nånstans alls om vi ser det ur jämställdhetsperspektiv. Kvinnor som är som män, och som dessutom inte fattar det, har en förmåga att blunda väldigt hårt för den uppenbara sanningen: De ser inte att de själva är ett offer för systemet.
Hur ska vi råda bot på det här? Eller ska vi det? Vi kanske ska "vänta och se"? Vi kanske ska nöja oss med att ta ett litet steg i taget och hoppas på att samhället åtminstone inte utvecklas åt FEL håll? Vi kanske ska acceptera att kvinnor är kuttersmycken och alibin, men att makten stannar hos männen? Vi kanske också måste förstå att det inte GÅR som kvinna att vara blond, ha former och se bra ut och SAMTIDIGT ha en hjärna som fungerar bättre än en halvdålig gubbes? Eller ska vi, som någon har uttryckt, slänga ut alla män och se till att enbart kvinnor tar makten?
Nej, jag tror inte det sistnämnda håller. Även kvinnor bär nämligen på patriarkala mossiga värderingar, och bara själva tanken på att rensa ut gubbarna tyder på en förenklad bild av världen och mänskligheten. Men, jag tänker ALDRIG acceptera hur världen ser ut. Jag tänker inte "gilla läget". Jag tror på utveckling och förändring, men jag tror att det är ett gigantiskt bildningsprojekt som krävs. En synvända måste drabba majoriteten av människorna, en synvända som öppnar ögonen för det uppenbara: Kvinnor missgynnas systematiskt, och det är inte värdigt ett utvecklat samhälle. Men tro inte att patriarkatet ger sig utan strid.
Vi har en svår kamp framför oss, men den GÅR att vinna. På samma sätt som den storskaliga och fullt legala slavhandeln kunde upphöra på den nordamerikanska kontinenten, även om en hel del unkna värderingar från den tiden ännu lever kvar, så är det fult möjligt att få oss människor att förstå att det inte är rimligt att kvinnor har mindre värde än män. Det krävs inte så mycket intelligens för att fatta för flertalet. Det krävs dock en himla massa vilja hos den som aktivt vill förändra normsystemet, och den viljan finns än så länge hos alltför få. Inte ens uttalade feminister lever ju som de lär. Det har jag, och fler med mig, erfarit. Det är inte bara trist, det är skamligt.
Nej, upp till kamp! Vi får inte ge oss, även om vi måste tillåta oss att välja arenor att verka på. Att ständigt bli nedmald i grottekvarnen, att bli intalad att man inte ska använda hjärnan eller att acceptera rena övergrepp för att "det är enklast" (men för vem?) kan bryta ner vem som helst. Vi har massor att göra, men för att orka göra det måste man vara i en miljö som är stödjande istället för nedbrytande. Det gäller att välja rätt för att orka nå resultat.
Men vi får inte vänta! Hur många tjejer till ska av tre män, med lagens stöd, bli penetrerade med en vinbutelj? Hur många kvinnor ska kidnappas och hållas fångna i tiotals år och utnyttjas som slavar? Hur många kvinnor ska bli ihjälslagna av sina partners? Hur många tjejer ska säga "det får man ta" när skolsköterskan undrar över blåtiran som pojkvännen i sin något missriktade kärlek har orsakat? Hur många flickebarn ska få sina utvecklingsmöjligheter beskärda eftersom det inte passar att flickor leker med bygg-lego? HUR STÅR VI UT????
Jag gör det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar