Om isshow, samarbete och sandlådefasoner

Jag sitter på tåget upp igenom Skåne för att så småningom anlända till Kalmar efter ett snabbt besök hos dottern i Malmö. Hon har slitit häcken av sig tillsammans med kurskompisar för att producera en konståkningsshow om lilla spöket Casper. Så klart att jag som stolt men nervös mamma ville vara med på premiären i Färs och Frosta Sparbank Arena i Lund. Och det gick jättebra!!!! Mammans tuppkam växte flera meter ;) Det var jätteduktiga barn och ungdomar som åkte på isen också,  det hela var väl värt ett besök. Befinner du dig i närheten i helgen så finns det två chanser kvar. Idag kl 15 och i morgon söndag kl 18 spelas föreställningen igen. Missa den inte! 50 kr för vuxenbiljett är väl investerade pengar. Dessutom får man se vår kandelaber som gör ett sällsynt gästspel i ishallen ;)

Det är underbart att få uppleva hur barn och ungdomar utvecklas till engagerade och ansvarstagande människor. Jag är så stolt över att min lilla baby idag rattar en hel arena, tänker på säkerhetsaspekter, gör scenografi och kulisser, drar kablar och har ett konstnärligt sinne utöver det vanliga. Jag är så glad över att där finns ett kompisgäng som jobbar ihop, som självklart stöttar varandra och som hjälper varandra att förverkliga planer och idéer. Det är ju så det ska vara! Tillsammans når vi längre!

Det är just vid den insikten som det slår mig hur mycket av den varan vi egentligen saknar i andra sammanhang. Egoismen har ersatt solidariteten, hjälpsamheten har blivit irrationell och samarbete klassas som mindre effektivt än enmansdiktatur. Andras förmågor ses som hot mot egna brister istället för tillgångar som kan komplettera och berika. Jag undrar väldigt ofta vart vi är på väg.

Vilket samhälle hade vi haft om vi inte hade byggt det tillsammans? Hur skulle vårt rika svenska föreningsliv ha kunnat utvecklas om vi inte hade arbetat MED varann utan istället MOT? Den sandlådenivå man numera ser människor emellan, människor som sitter på inflytelserika poster men som har totalmissat vikten av att agera i demokratisk och respektfull anda, är pinsam.

Och jag undrar vilken föreställning jag hade fått se igår kväll om ungdomarna som skapade den tillsammans hade agerat enligt vuxenvärldens sandlådefasoner (förutom att sandlådan i allt väsentligt bara genom sin närvaro hade förstört föreställningens själva hjärta, nämligen skridskoåkningen och isen). Det finns ändå hopp om framtiden när våra unga fattar grejen. Att lära gamla loppbitna hundar att sitta är som bekant svårt. Heja ungdomarna! Framtiden tillhör er! Och HIMLA BRA JOBBAT!