... men så sällan har jag svar...

Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar.
Jag står ofta vid ett vägskäl och jag tvekar vid mitt val.
Många gånger är jag ensam, mina frågor saknar ord.
Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar.
Sv Ps 218:1

Det här är en av de psalmer som jag vet ska sjungas på skärtorsdagens gudstjänst. Den är skriven av prästen Tore Littmarck och har en mycket tilltalande melodi som kanske inte känns så allvarligt frågande till sin karaktär som texten, men de två funkar alldeles utmärkt ihop. Frågor har vi säkert allihop, och de är ett mänskligt fenomen som vi bör lära oss att leva med i livets alla skiftningar. Inte ens när man är genomglad och euforisk är man befriad från frågor, eller hur? Så varför ska de då överdramatiseras?

Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet.
Inte bara på min fråga men som väntar just på mig.
Tänk om du känt samma oro, samma tveksamhet som jag?
Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet.
Sv Ps 218:2

Även Jesus kände tvivel och frågor. I Getsemane trädgård, när det var mörkt och Jesus visste att Judas, den arma människan, hade sålt sin mästare för ynka trettio silvermynt, så kom säkert frågorna. Varför? Kan det här lidandet som ligger framför mig undvikas? Och senare på korset: Varför, min älskade Far, har du övergett mig???!!

Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand.
Kanske frågorna blir lösta, kanske får de inget svar.
Det som ger mitt liv en mening är att du Gud vill mitt väl.
Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand.
Sv Ps 218:3

Jag tror att Jesus visste vad han fick utstå. När han gav upp andan och överlämnade sin ande till Gud så visste han att det offer han hade lämnat hade betydelse. Han visste att han genom att dö skulle ge liv till oss andra, och han gjorde det av kärlek till oss. Inget annat än ren och självutplånande kärlek, och den kärleken får vi ta del av. Kärleken som inte söker sitt. Kärleken som bara ger. I evighet.

Men frågorna, dem har vi kvar. Ibland får de svar, ibland inte. Ibland förstår vi dem inte alls, och ibland så blir de så stora att de känns övermäktiga, och då kanske vi ska lämna dem och söka en annan väg. Vi har möjligheten att fokusera på kärleken istället, den är ju ändå viktigast av allt. Hindrar något i vårt liv oss från att både se och leva ut den, så ska vi helt enkelt vända om och ta en annan väg. Ser vi inte någon annan väg? Har vi inga svar? Det gör inte så mycket. Om Gud stänger en dörr öppnar hen istället ett fönster, så lyft vingarna och flyg ut i den friheten! Vingarna bär och Guds hand lyfter!