måndag, februari 04, 2013

"En ton från himmelen"

Så har man då bytt ett par ord med  några världsmästare :-) Fast det visste varken jag eller de om då, det ryska bandylandslaget i torsdags kväll när jag nästan överföll dem på Avenyn efter förlustmatchen mot Sverige på Heden ;-)

Istället för att se klart på bandyfinalen igår så spelade jag tillsammans med Anna-Carin, Mikael och Johannes i Västerportkyrkan. Det blev en riktigt fin stund, vilket i och för sig alltid brukar vara fallet när man är där. Det är rofyllt och ger möjlighet till stillhet på ett alldeles speciellt vis. Det är många gånger jag har spelat i olika kyrkor och varit uppstirrad och har haft svårt att koncentrera mig på annat än det jag själv ska göra. Igår var det inte så. Det blev en harmonisk helhet, och en stund där man både kunde ge ut och få in.

Predikan handlade om ljus och förväntan, det som Kyndelsmässodagen brukar handla om. Pastor Oscar visade en bild som talade speciellt till mig. Det var ett fotografi av en tom sal, man kan tänka sig att det var ett tomt kyrkorum, och mitt i rummet svävade ett moln. En tolkning kan vara "När alla har gått så är Gud ändå kvar". En annan tanke kom till mig: "Gud är i sin kyrka, men utan ljuset som kommer in från sidofönstren skulle ingen se henne/honom"

Ofta upplever jag att vi kristna har det lugnt och skönt inne i våra kyrkor. Där får vi ro och stillhet, lärdom, närhet, extas, rungande lovsång och psalmsång som lyfter mot taket, kärleksfull förbön och glada budskap. Det är inget fel i det. Det behöver vi, men det ska inte stanna därvid. Vi ska ju leva i världen, men inte av den. Då måste vi gå utanför kyrksalen. Det är i världens ljus som vi kan se Gud. Det är på hur vi älskar varandra som vi kan visa Guds kärlek. Det är genom att vara Guds händer och fötter som vi kan nå dit han/hon vill nå. Det är genom att lyssna in, och inte enbart lita till vår egen bristande förmåga, som vi kan hitta rätt väg att gå.

I världen, men inte AV den. Det finns en vardag också, inte bara helgdagar och kvällar när vi kan njuta av gemenskapen i vår hemförsamling. Vi ska vara vittnen i de miljöer där vi befinner oss, med våra tankar, ord och gärningar, och det är inte alltid vare sig stillsamt eller extatiskt. Det är oftast just bara vardag, med allt vad det innebär, men är det något som vi bör känna så är det förväntan på att något gott ska ske, med eller utan vår aktiva medverkan. Även i vardagen finns nämligen guldkorn, om vi tror att de kan se dem. I kyrkan kan vi hämta bränsle till både denna förväntan och till att orka med det som inte känns som guldkorn utan snarare tvärtom. Gud är ju inte bara i kyrkan, utan överallt, och det är VÅR uppgift att visa på just det sista. Vi kan, om vi vill och lugnar ner oss så mycket att vi hinner lyssna, vara toner från himlen precis där vi befinner oss. Det är både underbart och en rejäl utmaning.

Jag avslutar detta inlägg med en av sångerna vi framförde igår: En ton från himmelen

"Ty det är hemligheten att Gud ifrån sin tron blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton."

Inga kommentarer: