Det finns många barn som lever i utsatta lägen. Vi har dem i Sverige, de finns i andra länder, de finns i vår närhet och de finns långt borta. Det handlar om barn som aldrig blir bjudna på det välfärdskalas som många av oss andra unnar oss vid våra middagsbord och i vår vardag. Vi hör gråten mellan raderna i tidningsartiklarna, vi ser behoven och vi känner att samhällets maskor är för glesa. Mest av allt känner vi dock vår egen otillräcklighet att hjälpa till. Och det är kanske där den stora svårigheten faktiskt ligger.
Istället för att göra gott så letas det fel i organisationen hos de verksamheter som faktiskt FÖRSÖKER göra nåt praktiskt för att göra vardagen lite lättare för de människor som är precis likadana som vi och våra barn, men som just nu av olika skäl behöver stöd och hjälp. Istället för att ta det moraliska ansvaret för den överkonsumtion och den egoism som präglar vårt välfärdssamhälle så försöker man skjuta sönder det lilla som ändå görs. Det är ganska skamligt. Nej förresten, det är rejält skamligt. Janne Josefsson och Uppdrag granskning förra veckan ramlade rejält i fällan. PANG vad det smällde!
Vi KAN om vi VILL, men det hjälper inte med skyttegravsgrävande och fattigdomsstämplar. Den pågående debatten just nu är också ganska fruktlös. Barn ÄR per definition rika. Familjer med barn kan INTE per definition vara fattiga. Barn är nämligen den största rikedomen som finns! Att det finns barn som lever i utsatta lägen, som växer upp i en känsla av hopplöshet och att inte räcka till och som inte känner att de tillhör de "riktiga" barnen eftersom de saknas pengar därhemma, det är ett misslyckande som vi måste se till att reda upp. Menar vi allvar med att vi VILL, då KAN vi. Vi kan börja med att sluta tänka i termer av vi och dom.
Så släng prestigen åt sidan och GÖR nåt istället. En förändring i det stora sammanhanget blir inte mindre nödvändig eller mindre sannolik för att vi också gör något i det lilla. Det kanske är precis tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar