Om en schysst attityd och systematiska fel...

Idag har jag en massa olika saker att ta itu med. Det är frågor som ska besvaras, texter som ska läsas och kommenteras och så ska jag hitta ett piano att använda i morgon kväll när vi i Vox Communis ska sjunga under Nattloppet. Det ska nog gå bra :-)

Igår var det stort offentligt möte i Kalmarsalen. Det var Linnéuniversitetets utvecklingsplaner som skulle diskuteras. I panelen satt fem män.

Kvällen leddes av en kvinnlig moderator. I publiken satt ca 350 åhörare, ca två personer var under 30. De allra flesta frågorna ställdes utifrån ett negativt perspektiv, typ "Behöver universitetet nya lokaler överhuvudtaget?" eller "Ölandshamnen är det viktigaste vi har. Måste ni bygga där?". Jag tar inte ställning till frågorna här och nu. Jag noterar bara att det finns många röster, och det var just dessa som hördes igår kväll, som inte gillar universitetets planer. Hur vi i politiken ska hantera det är en kommande fråga, men man ska ha klart för sig att det inte är vi som är engagerade i kommunpolitiken som bestämmer över hur Linnéuniversitetets ledning driver sin egen verksamhet.

Det är dock svårt att låta bli att poängtera att alla frågor från åhörarna, av ren nödvändighet den här kvällen eftersom den såg ut som den gjorde, besvarades och kommenterades av enbart män. Det var ju, som ni ser på bilden, fem män som satt i varsin clubfåtölj på podiet. I mina egna tankar drog jag en lättnadens suck över att de i varje fall inte satt på varsin Emma.... Nu är det ju inte dessa fem män som det var fel på, det är ju den systematiska sneda könsfördelningen som gör att det var just dessa fem som hamnade där. Och så finns det folk som tycker att jämställdheten har gått för långt..... Man kan i vart fall säkerställa att när det gäller framtida universitetsplaner så har inte kvinnor med saken att göra. Det är lite problematiskt. Vilka är det egentligen som skaffar sig högre utbildning idag? Ja, kolla könsfördelningen bland grundutbildningsstudenterna. Det är intressanta siffror!

Att sedan den enda kvinnan på scen, moderatorn Åsa Lindell, blev påhoppad av en allt annat än behärskad äldre herre i publiken när hon försökte hålla de tidsramar som var uppsatta (universitetsrektorns otroligt långa inledning måste ha spräckt tidsschemat redan den första halvtimmen), är bara ytterligare ett tecken på att man (läs: äldre män) kan behandla kvinnor hur som helst. Jag skämdes å Kalmar vägnar.

Hur som helst, frågan rullar vidare. Jag hoppas på öppenhet och schysst debatt utan raljeranden, idiotförklaringar och konspirationstänkande in absurdum. Istället vill jag se en uppriktig och ärlig vilja från alla parter att detta ska bli en riktigt lyckad satsning för Kalmars del. Vi mår väl av utveckling och utmaningar, men vi mår också väl av god samverkan, en demokrati som fungerar och en respektfull attityd gentemot varandra.

Och det är en sådan attityd jag ska försöka ha nu när jag ska sätta mig med frågor från olika håll och av helt skilda slag. Det är en övning i gott uppförande, och det mår vi alla bra av då och då. Som man själv behandlar andra blir man själv behandlad. Det kan låta enkelt, men ack så svårt det är att dra lärdom av, åtminstone för en del då och då.