Det blev vinst igår! Luleå slog Rögle borta med 3-1. Tre sköna bortapoäng och en härlig start på serien! Och nu undrar vän av ordning: Varför i hela världen håller jag på Luleå? En Kalmartjej, med rötter från Bohuslän, Ångermanland och Småland har väl ingen anledning att heja på ett lag från Norrbotten? Jodå, det har jag!
Jag tror mycket på det där med känslor, på att känna sig hemma och välkommen. Det ska nog alla veta: Välkommen känner man sig definitivt inte överallt, åtminstone inte om man är kvinna, feminist, vänsterpartist, troende, gränsöverskridare och envist vägrar att hålla tyst när översittare och andra trampar en rakt i ansiktet. Man får liksom vänja sig vid att vara skiten som katten har släpat in. Så kände jag INTE när jag landade på Kallax allra första gången. Då kände jag att jag hade kommit HEM. Visst är det konstigt när man inte under någon längre period har bott längre norrut än Uppsala?
Luleå är en vänlig stad, det känns i luften. Det är en vacker stad, det syns. Det är en stad som andas på allvar och som i ganska uppkäftig frihet har placerat sig på ett antal öar i ett klimat som många inte gillar, men det gör jag. När jag var där första gången så hette hockeyarenan Delfinen. Bara DET gör ju att man smälter!
Så jag tänker fortsätta att vara Luleåsupporter, om jag än är den enda i hela Kalmar som är det. Jag hoppas på både serieseger (som ifjol) och på bättre lycka i slutspelet (välj inte AIK en gång till....) Kalmar är också vackert förresten. Det visar väl bilden nedan, en vy över Domkyrkan från Lindö, tagen igår när jag cyklade hem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar