Idag har vi haft möte i omsorgsnämnden. Som vanligt var det trevlig stämning och idag kunde vi konstatera att ekonomin faktiskt ser ljus ut. Trots att vi har fått tio miljoner mindre att röra oss med så visar prognoserna på plus (knappa tre miljoner). Dessutom måste vi ta en icke planerad engångskostnad på driften på 3,5 mkr, så läget är egentligen ännu bättre om man bara tar hänsyn till "ordinarie drift". När nästa ramminskning kommer, vilket den gör redan 2013, så måste vi dock ta nya beslut om åtgärder. Mycket kan hända ännu (vi har halva året kvar), och jag är INTE beredd att vare sig köra slut på personalen eller försämra för våra brukare. Varje neddragning måste föregås av noggrann analys, och jag är mycket glad över att vi har folk på förvaltningen som hjälper oss med detta. Annars vore det totalt omöjligt.
Men problemet är ju egentligen att omsorgsarbetet inte värderas som det borde. Det är typiskt kvinnligt och därmed spelar man i den lägre divisionen (så himla orättvist!!!).Självklart borde vi kunna göra ännu mer än vi idag gör, men vi har inte resurser. Det krävs ett starkare Vänsterparti i riksdagen om vi ska vinna gehör för sådana tankar som kan ge kompensation till kommunerna via statsbidrag för ökade behov och högre ambitioner. Välfärden är vårt område, de andra partierna lämnar WO i den matchen. Det är förbaskat trist!
Å andra sidan är det ganska förutsägbart i ett politiskt klimat som blir alltmer blått och där skillnaderna mellan S och M blir mindre och mindre. Vi saknar spännvidd i de viktiga debatterna om värderingar, ideologi och välfärd. Vi såg en manifestation av problemet i vår kf-debatt om budget 2013 i måndags. Det var inte bara fredlig samexistens mellan höger och S, det var till och med ömsesidig vapenvila. Det bådar inte gott för utvecklingen. Jag som tror att konflikten är utvecklingens bränsle är oroad inför framtiden. Stagnation är inget eftersträvansvärt tillstånd.... och med stagnation blir det inte MER välfärd och inte BÄTTRE omsorg.
Hur som helst, jag lyckades i alla fall få hela nämnden med mig på ett beslut som kan göra tillvaron lättare för en kvinna på ett av våra särskilda boenden och som har ansökt om ledsagning för att kunna få komma iväg från boendet mer än hon kan idag. Hon föreslogs få detta en gång fyra timmar i månaden inom ramen för boendet. Jag föreslog det dubbla, och även om det inte heller är riktigt bra så är det i varje fall dubbelt så mycket och hon kan komma iväg varannan vecka, och jag fick hela nämnden med mig på det. Det var hjärtat som sa ifrån, och man måste lyssna på det också, eller hur? Annars är man nog bara en liten hjärtlös lort.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar