"Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem"

Kvinnor misshandlas av sina män. Det är ett faktum. Det är också ett faktum att ensamstående kvinnor med barn är en grupp som drabbas mer och mer. Likaså ökar våldet på arbetsplatserna mer och mer, och då talar vi inte enbart om det fysiska våldet. Det handlar om mobbning, psykisk misshandel och utstuderade kränkningar. Ändå är det relativt tyst om att det sker.

Det är män som står för våldet till den allra största delen. De slår varann, sina kvinnor och de slår barn. Visst finns det kvinnor också som slår, men det är en liten andel. Men, och det är oerhört viktigt att komma ihåg, alla män slår inte. Män är inte potentiella misshandlare per definition. De flesta män slår INTE.

Men visst är det talande att på gårdagskvällens föreställning och samtal om misshandel av kvinnor på Byteatern ("Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem") fanns en handfull män i publiken. Resten var kvinnor. Det var en omskakande kväll, men vi kommer ingenstans om vi får för oss att generalisera eller utgå från att man är privilegierad om man lever i ett förhållande där våld inte förekommer. Vi får inte hamna i fällan att normalisera det fullständigt oacceptabla. Det är inte normalt att slå, skära eller stänga in sina medmänniskor, och det är aldrig acceptabelt att kränka och mobba. Allt sådant ska bekämpas, det ska skrikas ut på gator och torg och vi ska markera att det ALDRIG NÅGONSIN är OK att bruka våld.

Och det är ALDRIG offrets fel att det händer. Det är ALLTID förövaren som har ett val, oavsett vilka förhållanden eller strukturer han/hon är utsatt för. Det finns ett ögonblick, den lilla stunden innan slaget faller, då man vet vad man gör och då man kan välja att avsluta. Men det gör man inte. Eller man gör det alldeles för sällan. För kvinnor blir slagna, fråntagna sina mänskliga rättigheter, inlåsta, berövade på den frihet vi har rätt till och kränkta så långt att självkänsla och självförtroende förintas. Varje tidning borde bränna våra händer, för vi vet att det varje dag står åtminstone en notis som talar om just detta. De män som slår och kränker fortsätter, och de gör det just nu någonstans.

Och vad ska vi då göra åt det? Ja, det är en fråga att fundera på, men det är bråttom. En bra början är att börja tänka på människovärde och mänskliga rättigheter, för visst har vi väl ändå år 2012 kommit så långt att vi tilldelar män och kvinnor samma värde, eller är det redan där det brister???