Det här är en tidpunkt på dagen som jag faktiskt med tiden har lärt mig att uppskatta mer och mer. Jag har, även om det är sanslöst trögt, vaknat, fått i mig frukost och kaffe (allt serverat av goe maken som har ett helt annat morgonhumör än jag) och startat dagen. Dagar utan bestämda tider för morgonmöten kan man börja på det här sättet, genom att i tystnaden hemmavid sätta sig vid datorn och gå igenom vad som har hänt. Man kollar mail och svarar på det som bör svaras på, man kollar riksmedia och ser om det finns anledning att reagera, en titt inne på Facebook talar om vilka som fyller år och vilka som behöver hjälp med det ena eller det andra. Det är en skön vardagsmorgon med andra ord. Att regnet öser ner utanför fönstret gör inte det hela sämre. Det fyller mig med ett inre lugn och faktiskt en känsla av lycka. Jag har det bra. Jag har tak över huvudet och behöver inte frysa. Jag har en familj att älska och som älskar mig. Jag har vänner att dela glädje och sorger med. Det finns massor av saker att vara tacksam över, och det är jag.
Men världen, den är orättvis. Jag har inte förtjänat att ha det så bra som jag har det. Jag har råkat födas i ett rikt land, med snälla föräldrar och med ett materiellt välstånd som jag under hela mitt liv har fått ta del av och faktiskt många gånger tagit för givet. Visst, det har inte under alla tider varit frågan om något överflöd, men jag har alltid haft möjlighet att klara mig. Hur många på vår jord har den möjligheten? Och hur många i vårt eget land håller på att mista möjligheten idag när kvartalskapitalismen invaderar till och med människovärdet? Idag, när ens värde bestäms av "den individuella produktivitetsnivån på arbetsmarknaden" och när negativ förstärkning/bestraffning anses vara det mest motivationshöjande vi har för att få sjuka människor att bli friska och kunna jobba, kan man sannerligen undra vart vi är på väg.
Det är vårt ansvar att agera, vi som orkar och kan. Det är vår förbaskade skyldighet! Det är att GÖRA politik! Det är att våga sig ut och säga ifrån, även om det regnar elände både bokstavligt och bildligt. Och det tänker jag göra, även om det i mitt fall just idag inte betyder att jag står i ett soppkök och delar ut mat eller hjälper en gammal människa att äta. Idag är min uppgift en annan. Den är att skapa förutsättningar för ett ökat engagemang och ökat medvetandenivå både hos mig själv och hos andra. Det här är, om än inte den viktigaste eller den enda, också en uppgift som måste utföras och idag är den min. Det hoppas jag i varje fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar