Föreningslivets nödvändighet

Föreningslivet är en av de viktigaste sammanhållande ingredienserna i ett välmående samhälle. Vi har i Sverige en lång förenings- och folkrörelsetradition, och vi verkar på något sätt tro att det finns där automatiskt. Vi tar det som så självklart att vi inte ens reflekterar över det. Det ter sig naturligt att den lokala idrottsföreningen tar hand om valborgsmässofirandet, om midsommardansen och om höstloppisen. Sanningen är dock att föreningslivet i många fall går på knäna. Ett alltmer krävande arbetsliv gör att föräldrar inte orkar engagera sig som förr. Med ökande ekonomiska klyftor i samhället följer att deltagande i föreningslivet blir en fråga om kostnader. Barn och ungdomar som skulle må väl av att vara med i föreningen har inte råd när familjens val står mellan antingen vinterskor eller fotbollsutrustning. Vi svälter ut föreningslivet när vårt välfärdssamhälle sviktar. När vi som samhälle tappar det ideella arbetet blir vi verkligen fattiga. Jag hoppas och tror att utvecklingen kan bromsas upp, men det förutsätter en medveten politik som värderar människors förmåga att bidra och bygga!

En annan utvecklingstendens som är lite farlig är affärsverksamhetens invasion av det ideella föreningslivet. Jag fattar att elitverksamhet måste ha affärsmässighet, det säger sig självt på de nivåerna, men om affärerna ersätter det verkliga hjärtliga engagemanget, då är man inne på fel spår. Låt oss ta dagens ledande lag i fotbollsallsvenskan som gott exempel. Åtvidaberg håller på att renovera och bygga om anrika Kopparvallen. Där står nu nya läktare men ännu återstår en hel del att åtgärda. Under ståplatsläktaren ska bland annat nya omklädningsrum byggas. Än är det inte klart, men till premiären i fredags stod i varje fall läktarplatserna klara med stolar och allt. Över 4100 åskådare kom till snömatchen, att jämföra med invånarantalet ca 10 000. Stolarna kom i tisdags kväll. Orten har bokstavligen jobbat dag och natt med färdigställandet, och till och med spelare i A-laget var med och skruvade fast stolar. Det krävdes, och det ger resultat. Arenan är lagets, föreningens och ortens angelägenhet, inte "någon annans". Fotbollen betyder mycket för Åtvidaberg, men föreningen betyder mer. En stor barn- och ungdomsverksamhet är grunden.

En bruksort som Åtvidaberg, det finns många fler liknande exempel, har egentligen inte mycket att yvas över. Det är ett samhälle i nedgång, arbetstillfällena som förr var många är ytterligt få, paradmärket FACIT finns inte längre, bruket är nedlagt och karaktären "sovstad" passar både bildligt och bokstavligt. Det finns vacker natur, slottet Adelsnäs står som alltid där invid den lilla Bysjön och det är relativt nära till större städer. Men det som slår en allra mest är dock den gemensamma nämnaren: Föreningslivet berör så gott som alla. Man har förstått vikten av sammanhållande nät. På vintern är det bandyn och resten av året är det fotbollen som märks mest. Det engagerar så gott som ALLA.

Efter långfredagens match (hemmapremiär i snöyra, kallt som sjutton och jag trodde på allvar att matchklockan hade stannat på 41 min) var vi nere i samhället för att handla. Man behövde inte tveka över hur matchen hade gått (om man nu inte som vi hade spåren av den kvar i stelfrusna tår och fingrar). Segern stod skriven i samtliga ansikten man mötte. Stoltheten, självförtroendet och glädjen syntes i de glada minerna. Alla hälsade på alla, och till och med inne på pizzerian, där man annars möter hungriga otåliga människor som tycker att de väntar alltför länge på sin beställning, var det glatt småprat. För att slå ett Gais med Wanderson och Peter Ijeh på plan är minsann värt att vara sprudlande och stolt över, åtminstone i Åtvidaberg.

Större orter har det svårare att få upp det engagemanget. Man har oftast annat att arbeta med, och man kanske inte ser föreningslivet som det viktiga kitt som det faktiskt är, men jag tror att vi behöver komma tillbaka till de här rötterna även i vårt eget Kalmar. Vi kan inte räkna med att "hemmastoltheten" skapar sig själv. Vi kan inte tro att det är naturligt att se Kalmar som "allas ansvar". Det måste bygga på en medvetenhet och en äkta uppfattning om att det jag gör spelar roll. Vi måste också "skruva fast stolar" som ett gemensamt projekt även om det just nu inte finns några konkreta stolar att skruva fast. Det finns massor av annat att göra som vi inte bara ska räkna med att "någon annan" ska göra. Ansvaret är VÅRT. Är vi från politiskt håll intresserade att spela ut den bollen på allvar och bygga upp och värdera det ideella engagemanget? Jag är som vänsterpartist och folkrörelsemänniska beredd i varje fall. Som inbiten föreningsnörd kan jag inte tänka mig ett samhälle utan aktiva föreningar och ideellt arbete där industriarbetare, undersköterskor, präster, borgare och bönder arbetar sida vid sida. Hellre flyttar jag (men inte till Åtvidaberg...). Ta det som ett löfte! :-)