"Men ett liv utan visioner, katastrofer och passioner
är blott ett liv som reducerats till ett ord
Så må du fortsätta att kämpa
må du slåss och protestera
så länge orättfärdigheter får finnas kvar
Det är den tankevärld du tillhör
Det är det enda du är till för
Det är det enda du kan skänka dina barn"
sjöng Björn Afzelius en gång. Jag känner stor sympati med de orden. Och de skänker en hel del kämpaglöd.
Just kampen ligger mig varmt om hjärtat, även om den kan kännas avlägsen och inte så konkret när man jobbar kommunpolitiskt. Kampen för mer resurser till angelägna områden som äldreomsorg och skola ger i förlängningen bättre villkor för personalen som arbetar och högre kvalitet för brukarna, förutsatt att man får gehör för sina strävanden förstås. Så sker långt ifrån alltid.
Men när det inte blir som man har tänkt, så vet man att man i varje fall har försökt. Det är också en del av kampen. Når man inte ända fram, så har man trots allt påtalat en orättvisa eller en felaktighet, och jobbar man politiskt så får man i ett längre perspektiv försöka se att droppen kan urholka stenen. Det kan vara ett Sisyfosarbete, men det KAN ge effekt om än inte med en gång.
Så jag fortsätter att kämpa, att slåss och protestera på de arenor där jag befinner mig. Jag tror att jag gör det bäst där och inte i praktisk handling. Det sistnämnda överlåter jag med varm hand åt utbildad personal med hjärtat på rätta stället och med adekvat utbildning. De, liksom brukarna, ska , trots att jag inte befinner mig i deras vardag, veta att vi kämpar tillsammans ändå. Deras insatser är betydligt mer värda än mina, men båda behövs så länge vi vill ha en demokratiskt styrd välfärd som sätter behov och inte plånbok i centrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar