Vingen

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en puckel för oss
som vi måste smyga med.
Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar,
och alla dom praktiska, taktiska,
nitiska, kritiska,
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken, din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!
Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös.
Du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
"Där är en som sluppit lös."


(Kent Andersson)

Jag håller på att lägga upp gardiner efter att ha lagt en himla massa tid under eftermiddagen på att mäta och rätta till det som var snedsytt från början. Nu ska jag bara sy en sista söm på de fyra längderna så är det färdigt. Problemet är dock att goe maken har lagt sig på soffan och har somnat och det vore synnerligen opsykologiskt och hänsynslöst att dra fram symaskinen precis bakom ryggen på honom och rassla igång den när han sover som bäst. Efter ett helt dagsverke på landstingshuset kan det nog vara skönt att vila skallen en liten stund. Det kan inte vara lätt att tvingas vistas i den borgerliga delen av korridoren en hel dag ;-)

Nåja, den här dikten har gått och malt i mig hela dagen. Visst är den fantastisk? Det är säkert nån som behöver läsa den mer än jag just nu, så jag lägger ut den. Det är ju nåt jag kan göra i tysthet och som inte stör den sovande liberalen i soffan ;-) Kent Andersson fångar något väldigt viktigt och genuint mänskligt här, längtan efter rörelsefrihet och efter att få skapa något på egen hand och även hur vi har byggt upp strukturer som hindrar oss från att lyckas. Nog borde vi få pröva våra vingar? Och nog borde vi unna andra att få göra detsamma?