Vi firade trettonhelgen i Åtvidaberg hos svärföräldrarna. Där var det kallt. När vi kom dit på trettondagsafton var det 16,5 minusgrader, så visst bet det ordentligt i kinderna när man knatade uppför backarna i de vida bergen från stationen (dit vi förstås fick åka buss och inte tåg...) till området Garpan där paret Edström bor sedan 60-talets slut.
På trettondagen skulle vi uppleva andlighet, kultur och idrott. Efter en mycket fin gudstjänst med mycket musik väntade bandyplanen och en match mellan ÅBK och Tellus. Lika varmt som det var i Åtvids gamla kyrka på förmiddagen, lika kallt var det på bandyplan. Fy bubblan vad jag frös! Ja, jag erkänner, jag gick in i den lilla cafeterian och satte mig under andra halvlek och kollade på matchen till hälften skymd av en traktor genom fönstret. Det berodde främst på att mina stövlar nog inte är skapade för att klara av att värma fötter som står still på en läktare i snöyra och -13 grader under 90 minuter plus tilläggstid. Det berodde INTE på att jag hade sockiplast vilket goe liberalen gör sitt bästa för att sprida ut.
Men oj vad jag beundrar de entusiaster som står där på läktaren match efter match, i regn, snö, minusgrader och snålblåst och stödjer sitt lag, läppjande på varmt kaffe, choklad eller kanske lite glögg. Bandypubliken är nåt alldeles speciellt. Av den har vi vanliga bekväma gnällspikar som inte ens tål lite regn mycket att lära.
Förresten, goe liberalen stod där på läktaren, och idag är det han som ligger här hemma i feber. Jag är frisk än så länge, peppar peppar. Kan det månne bero på trettondagens fönstertittande?
2 kommentarer:
Har ett bestämt minne av att jag såg ett par sockiplast på dina fötter. Lite förkylning får man räkna med - det var det värt :-)
Du och ditt minne är en historia för sig ;-)
Har du hittat några nycklar eller almanackor idag förresten? ;-)
Skicka en kommentar