fredag, december 18, 2009

Lindansaren

Wiehes "Lindansaren" ringer i mitt huvud denna kalla decemberkväll. Den har ni väl hört? Den berättas av pojken som älskade cirkus och som längtade efter och till slut fick gå på en föreställning där lindansaren var den absoluta höjdpunkten, mannen som svävade som tyngdlös högt ovan pajaser och clowner men vars nummer fick ett abrupt slut. Här är sångens avslutning:

Vad vet jag väl vad som hände
om det var nåt som inte höll
Om det var nåt som brast
eller nåt som sprack,
men han snubblade och föll
Och medan skriken blev till tystnad
och mitt hjärta slog och slog
så låg en stjärna där i sågspånet
och slocknade och dog

Men livet måste levas också när man inte längre vill
Nej, jag gick aldrig mer på cirkus
Jag har inte längre tid
eller så mister man förmågan
att ge sig drömmarna i våld
när man har sett en stjärna falla
på alltför nära håll

Man förstår traumat väldigt väl. Sånt gör ont.

Inga kommentarer: