I kväll är det Bloggarnas afton i Kalmarsalen. För 170 kr kan man höra flera av närområdets mer namnkunniga bloggare diskutera sin användning av fenomenet blogg. Det kan bli kul. Fast egentligen kan det nog bli lite märkligt också. En blogg lever ju sitt eget liv i en speciell form, och huruvida den formen framgångsrikt kan transponeras till talat ord i en paneldiskussion är kanske inte så självklart. Jag önskar dem i alla fall lycka till. Man lär väl få läsa ett antal recensioner i morgondagens tidningar.
Själv prioriterar jag annat den här kvällen. Första delen av filmen om Knutby-historien visas på TV, och jag bara måste se den. Jag har ingen aning om kvaliteten i produktionen, den har ju fått minst sagt skiftande kritik, men innehållet berör mig. Efter många år i frikyrko-Sverige så har jag relativt djup erfarenhet av religiöst ledarskap och hur det kan fungera och hur det ibland absolut inte ska fungera. Jag har aldrig personligen kommit i kontakt med Knutby eller med aktörerna där, men jag tror att jag under årens lopp har varit med om situationer som till stora delar liknar förhållandena där och jag har träffat och lyssnat på otaliga talare som jag så här i efterhand på allvar har ifrågasatt. Därför berör historien mig.
Och ja, den berör mig illa. Mycket illa. Men jag tänker se den ändå. För precis som Jonas Gardell i boken "Om Gud" (som jag sträckläste en helg hösten 2004 utan att kunna lägga den ifrån mig) gång på gång, efter att ha redogjort för Bibelns olika gräsliga gudsbilder och de fruktansvärda gärningar som hans folk i olika skepnader under gammaltestamentlig tid gjorde sig skyldiga till, utbrister orden "och ändå älskar jag honom!" så inser jag att Gud är så mycket större än de människor som försöker beskriva honom och som säger sig företräda honom. Ja, ändå tror jag på honom. Men människorna, dem tror jag inte längre alltid på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar